In Cold Blood av Truman Capote

Ni vet hur det är med omslag, ibland är de så snygga att man helt enkelt inte kan låta bli. Jag rotade runt i en engelsk second handbokaffär (antikvariat är kanske ett lite väl starkt ord i sammanhanget) i Friedrichshain, Berlin för några år sen, i sommarslö jakt på något spännande och/eller intressant att läsa i parken.

Affären var berlinsk inrökt med sköna inventarier som loppig plyschsoffa och tre skottar bakom disken. Sortimentet var sinnessjukt slitet och blandat. Jag vill minnas att där även fanns en liten skandinavisk hylla med ett tiotal titlar, däribland Naiv.Super och en Marianne Fredriksson.

I alla fall så stod jag och lät blicken glida över Austen och Albom, Binchy och Baldacci när den fastnar på en vit liten sak med blodfläckad rygg. Va? In Cold Blood hette den, snacka om snygg titel, och författarnamnet Truman Capote lät irriterande bekant. Baksidestexten förklarade att han var mannen bakom Breakfast at Tiffany's, som nu skrivit ett reportage om två män som helt utan större anledning mördar en hel familj i Holcomb, Kansas. Här var boken!

Mitt uppdrag var nu slutfört, och jag gick glatt ut solen med en luggsliten pocketbok i handen. Ett dygn senare var den utläst.

Då visste jag ingenting om Capotes relation till männen Smith och Hickock och hade aldrig hört några detaljer om hans sorgliga liv, så det var högst förutsättningslös läsning. Och jag älskade den! Jag hade aldrig läst någonting som den. Konsten att skriva reportage i romanform, non fiction novels eller new journalism, gjorde mig antagligen lika extatisk som läsarna när boken gavs ut på 60-talet.

Capote tecknar såväl familjen Clutter som deras banemäns historia, och hur deras vägar slutligen måste mötas. Han skildrar meningslösheten och kallblodigheten i det som sedan sker, när två trasiga mäns möte utmynnar i brutala mord, vilka i sin tur leder till rättvisans lika kallblodiga utplånande av liv.

Men In Cold Blood är mer än en intressant kriminalhistoria med 50-talets USA som kuliss, den lyckas vara hårdkokt spänningsroman, sociologisk fallstudie och väldigt otroligt välskriven roman på en och samma gång. Capote driver på berättelsen som tydligt leder mot undergången, samtidigt som han tar sig tid att leka med språkets ordvändningar och bilder. Ett välciterat exempel är detta:

"Until one morning in mid-November of 1959, few Americans--in fact, few Kansans--had ever heard of Holcomb. Like the waters of the river, like the motorists on the highway, and like the yellow trains streaking down the Santa Fe tracks, drama, in the shape of exceptional happenings, had never stopped there."

Det här är en modern klassiker - läs!

I korthet: spännande, psykologisk, välskriven.
Läs om du gillar: Lasermannen.