Johanna träffar Susanna på en fest hemma i Stockholm. Två dagar senare sitter hon på en rälsbuss långt uppe i Norrland, på väg till kollektivet Utanmyr. Väl framme välkomnas hon av de övriga medlemmarna, får en underslaf i det gemensamma sovrummet, lär sig att arbeta med händerna och söker sin plats i gemenskapen.
Utanmyr är drömmen vi alla har haft, Utanmyr är självhushållet, Utanmyr är friheten. På många sätt. Men Utanmyr är också gemensamma hemligheter, saker man aldrig pratar om, och svåra beslut som måste fattas för kollektivets kvarbliende.
Det här är en ganska lättläst liten roman på 154 sidor, där berättelsen drivs framåt av frågorna kring vad kollektivet egentligen döljer. Nordins enkla men poetiska språk förmedlar stämningar, smaker och dofter på ett levande och engagerande sätt - läsaren delar såväl säng som blåbärsbuske med berättaren. Ett smakprov:
"Ja, Utanmyr. Jag vet inte hur jag borde beskriva det. Jag kan berätta om alla träden, som var fler och högre och mer lavbeklädda än i en aldrig så vildvuxen stockholmsk joggingskog, jag kan berätta om marken som böljade upp och ner i blånande sänkor och höjder i alla riktningar, jag kan berätta om husen som var vackrare än på Skansen, om den täta doften av jord och grönska, och om tystnaden - den milsvida tystnaden som omslöt stället med sina miljoner skogstystnadsljud."
Så, en småspännande men mest intressant roman om människor och vad de döljer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar