"Pappas plånbok är stor som en handflata, svart och lätt böjd efter ett liv i bakfickan." Så börjar den, en av det senaste årets mest omtalade böcker, Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Några meningar senare: "Där ligger också ett litet noteringshäfte för bankärenden som pappa antecknat telefonnummer i. På den första raden står det Åsa och mitt hemnummer. Under med lite kraftigare filtpenna har han skrivit Sprit och ett telefonnummer han fyllt i flera gånger."
Redan här, fortfarande på första sidan, börjar det svida i bröstet på mig. Jag vet alltför väl vad som komma skall, jag har läst recensionerna och artiklarna, sett författarporträtten på teve och alltså redan hört det mesta om härdarmästare Leif Andersson. Och omslagsbilden, herregud, jag fick tårar i ögonen av den redan i bokhandeln. Jag befinner mig i skrivande stund på sidan 45 och ser med skräckslagen förtjusning fram emot resten. Jag går bara ut en stund och köper näsdukar först.
Å, den står på min Att läsa-lista. En sån där bok man vet att man liksom måste läsa förr eller senare.
SvaraRaderaHej! Läste du ut? Vad tyckte du?
SvaraRaderaUnderbar bok!
SvaraRaderaNär jag läste den sista sidan föll tårarna ner i Mälaren där jag satt på en brygga under junisolen och jag tänkte på Åsa och hennes pappa, och på mig och min. Vårt salta vatten blandades i Mälarens söta. Jag kände mig lätt om hjärtat, tacksam och inte alls ensam.
Veronica