Jag korsläser Gossip girl och Maken, och det är riktigt roligt. De snorrika kidsen i Gossip girl tänker lite för lite på det här med konsekvenser, vilken i sin tur tycks vara det enda som Martina i 70-talsrelationsromanen Maken gör. Jag störs lika mycket av den glamorösa skildringen av Blairs ätstörning (den är liksom mer av en liten lustig egenhet än en sjukdom eller ännu mindre ett problem) som jag blir förbannad på Martina och hennes ständiga velande (hon vill verkligen både äta kakan och ha den kvar!). Bestäm dig nån gång, skriker jag åt henne på sidan 500, och jag vill minnas att jag mumlade nåt liknande redan på 300-sidotalet. Men lik förbannat så gillar jag den för mycket för att sluta. Och Gossip girl, förförande kort och rapp, slinker ned den med. Ett perfekt läspar!

PS. Ett sjukt roligt litet korrfel i presentationen av Maken: Romanen utspelas i Stockholm på 1060- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. - ja, det har vi ju bevisligen trott ett tag! :)