Alltså, jag har tänkt och tänkt på det här. På hur lätthånad titel den har, hur typiskt det är att kompisen V aldrig får chansen att läsa den eftersom alla hans tjejkompisar (mig inklusive) kidnappar den (läs parallell), på hur mycket jag tycker om den trots att jag egentligen inte vill.Här problemet: jag vill avsky den här boken, jag vill tycka att den är gubbig och har en skev kvinnobild, läs: ser kvinnan som Kvinnan. Men ändå så gillar jag den. Jag stör ihjäl mig på Hannes idealiserande av ljuva Wilma - som i verkligheten bara är en förvirrad two-timing bitch - samtidigt känner jag igen mig alltför väl i hans sjuka lilla hjärna. Kärlek = blunda för svagheterna, eller hur?
Sandahl må ha velat skriva en bok om modern förvirrad manlighet, men resultatet blev likväl en historia om modern mänsklig förvirring. Vad gör man av sig själv i en värld där ingenting är på riktigt? Jag måste kapitulera - jag älskar det här! (När blir det film?)
