Om skönhet av Zadie Smith

Åh, Zadie, äntligen fattar jag grejen! Jag tillhör dem som började läsa Vita tänder några gånger, bara för att gå vilse bland alla förbannade människor i den "mustiga" och "myllrande" romanen och ge upp. Suck. Den har sen dess varit en sån bok som jag verkligen har velat ha läst och gillat, lite av en jobbig lucka i allmänbildningen. Så många människor med bra boksmak tycker ju om den, så varför inte jag?

Autografjägaren kom och gick och jag brydde mig inte nämnvärt. Sen kom Om skönhet, och damn vad alla älskade den och pratade om den. Jag läste baksidan - akademiska familjer, rivalitet, kärleksaffärer, Rembrandt - och tänkte, vad tusan! Sen har den legat i olästhyllan rätt länge och värmt sin plats, tills, en vacker söndagmorgon för några veckor sen, tiden bara var inne.

Shit, plötsligt är jag en Zadie-läsare! Och jag gillar det. Om skönhet handlar om konst, skönhet, klass, moral och allt det andra. Hur tar man sig fram genom livet - med teoritextmassor eller den där magkänslan? Om skönhet = en tjock myspysroman i akademisk miljö om de, hum, stora frågorna. Det kan faktiskt inte bli bättre.

Halvvägs genom Skriptoriet

Förra veckan: jag köper Resor i skriptoriet på Pocket Shop Pendeln, och säger besviket men vad tunn den är, den kommer ju inte att räcka längre än till Uppsala. Bästa tjejen i kassan säger den räcker länge, du kommer att vilja läsa den långsamt. Bah, läsa en Auster långsamt? Men jo, jag smuttar fortfarande på den. Den är lite för mycket för att bara sluka på en kväll, för mycket meta, för många gamla romankaraktärer som dyker upp och säger hej. Jag puttrar på, tiosidorsvis. Ser inte fram emot att den tar slut.

Blocket av Karin Wahlberg

Och jag som skulle debutläsa Åsa Larsson (efter en väns stora lovord), men det blev visst en Karin Wahlberg i stället. Vanans makt kanske, jag gillar hennes tidigare böcker starkt. Hon skriver kriminalromaner, ni vet om ett brott, psykologiska och rätt sorgliga (människoöden!).

Nu läser jag nästan ut Blocket på en dag, häri problemet: jag konstaterar att jag har 20 sidor kvar, lägger bort boken och släcker lampan. Vad saknas? Den går ut så hårt, med brutal misshandel, mystiskt försvinnande, intressanta karaktärer och misstänkta samband mellan brotten. Underbart!

Jag nostalgiknarkar gatorna och biblioteken i Lund, och fastnar snabbt i historien. Men slutkapitlen gör mig besviken, det är liksom för lågmält och uttonande när jag vill ha pukor och trumpeter. Samtidigt vet jag med mig att jag har högt ställda krav på den här damen, hon är ju en av favoriterna och Ett fruset liv var suverän. Så: det här är bra spänning, så länge man inte har lika uppskruvade förväntningar som jag.