Och jag som skulle debutläsa Åsa Larsson (efter en väns stora lovord), men det blev visst en Karin Wahlberg i stället. Vanans makt kanske, jag gillar hennes tidigare böcker starkt. Hon skriver kriminalromaner, ni vet om ett brott, psykologiska och rätt sorgliga (människoöden!). Nu läser jag nästan ut Blocket på en dag, häri problemet: jag konstaterar att jag har 20 sidor kvar, lägger bort boken och släcker lampan. Vad saknas? Den går ut så hårt, med brutal misshandel, mystiskt försvinnande, intressanta karaktärer och misstänkta samband mellan brotten. Underbart!
Jag nostalgiknarkar gatorna och biblioteken i Lund, och fastnar snabbt i historien. Men slutkapitlen gör mig besviken, det är liksom för lågmält och uttonande när jag vill ha pukor och trumpeter. Samtidigt vet jag med mig att jag har högt ställda krav på den här damen, hon är ju en av favoriterna och Ett fruset liv var suverän. Så: det här är bra spänning, så länge man inte har lika uppskruvade förväntningar som jag.
Jag blev också besviken på slutet av den boken. I och för sig blir jag ofta besviken på slutet i böcker och lämnar de sista sidorna olästa. Det är som att det inte finns något att tillföra.
SvaraRadera