Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

Åh, den här boken är mig så kär att jag inte vet var jag ska börja.

Utmärglade Camille ligger i sitt lilla vindsrum och fryser nästan ihjäl, när en ung men gammalmodig adelsman dyker upp och räddar henne. Hon flyttar in i hans enorma våning som han redan delar med en bitter Casanova till kock. Det enda de tre har gemensamt förutom adressen är att livet har misshandlat dem alla rätt hårt, något som har lett till att de har byggt höga försvarsmurar kring sig. När de tre konfronteras med varandras egenheter börjar det hända grejer där innanför skalen, och vi får stegvis veta mer om deras historier.

Anna Gavalda gjorde sig ett namn i Sverige för några år sedan med novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, men det här är hennes stora och breda genombrott. Ett mycket välförtjänt sådant.

Tillsammans är man mindre ensam har trollbundit mig med sin saga om hur tre främlingar möts och ger varandra mod att leva på riktigt. Språket är fantastiskt i sin enkelhet, och dialogerna känns ovanligt nog engagerande och trovärdiga. Den är melankolisk utan att vara sentimental, lättläst utan att vara banal och viktig utan att vara pretentiös. Jag tror det stavas U-N-D-E-R-B-A-R.