Jag har läst och gillat Kajsa Ingemarssons tre tidigare romaner, vardagsroliga och lagomgripande historier, skrivna för att kunna läsas både i tunnelbanan och på soffan. Detta, plus det faktum att Den ryske vännen är något så spännande som en spionberättelse, skriven av en kvinna som har jobbat på Säpo, gjorde att mina förväntningar kanske var lite väl höga.
Den här "spionthrillern" var i mesigaste laget för mig. Problem 1: Den blev aldrig särskilt spännande. Problem 2: Jag brydde mig inte ett jota om hur det gick för huvudpersonerna. Med ljummet intresse läste jag ändå vidare, väntandes på Den fantastiska vändningen, men den kom visst aldrig.
Den största behållningen med boken var helt oväntat miljöerna: ett regnigt Moskva, en hemlig brevlåda under ett fönsterbleck, en förbjuden mötesplats vid ett träd på Djurgården.
Så: halvdant, trivialt, lättläst. Det funkar, men inte mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad synd. Jag har, precis som du, älskat Kajsas tidigare böcker men det känns som att hon har gjort en helomvändning nu, från lite chic-lit till deckare. Ska också läsa Ryske vännen i dagarna, får se vad jag tycker.
SvaraRaderaTrist bok.
SvaraRaderaHade svårt att engagera mig. Huvudpersoner uppträdde lite för korkat för att det skulle vara trovärdigt.
Det lyfte aldrig. Efter halva la jag av. Har inte tid att läsa böcker som inte ger något.