onsdag, augusti 09, 2006

The State of the Union av Douglas Kennedy

Japp, min (1,2,3...) fjärde bok av Douglas Kennedy är till ända, och jag är inte det minsta besviken!

Han är en av mina favoritupptäckter på senaste tiden, jag älskar hur han skriver om människoöden och politiska skeenden på ett spännande och lättläst sidvändarsätt. Hans böcker är helt enkelt väldigt light-intellektuella, lite som Paul Austers senare, men med mer tyngd.

State of the Union handlar om Hannah, som växer upp i ett politiskt radikalt konstnärshem. Föräldrarnas förväntningar på henne är höga, och hennes revolt blir naturligtvis att inte uppfylla dem genom att välja familjebildning framför intellektuella utmaningar.

Hon blir läkarhustru i en småstad i 1970-talets Maine (älskade Stephen King-land), småbarnsmamma och bibliotekarieassistent, och gör sitt bästa för att passa in i det stillsamma men ack så kontrollerande småstadslivet. Hon åkte aldrig till Paris, hon vågade aldrig följa sina drömmar ... och hon börjar så smått ifrågasätta sina val och sitt nya liv.

Plötsligt kommer någon på besök, någon som kanske är svaret på hennes drömmar? Det resulterar i en kort kärleksaffär med konsekvenser som Hannah aldrig kommer att kunna fly. Hon bestämmer sig för att sona sitt brott genom att i resten av sitt liv vara den perfekta hustrun och mamman. Livet puttrar på för Hannah och hennes familj, tills historien slutligen hinner i kapp henne...

Kennedy skriver som vanligt om människors potentiella liv som aldrig hände, om svåra val och omöjliga konsekvenser, allt med USA:s politiska miljö under 1960-talet och framåt som fond. Det är välskrivet, ständigt spännande och stundvis fascinerande.

Hittills olästa av Mr Kennedy: The Job och The Dead Heart. I november kommer en ny roman, The Temptation, och sen så har ju mannen skrivit tre reseskildringar också, undrar hur de är?

PS. Nu ser jag att Petra också har läst och tyckt till om den här boken, och hon är långt ifrån lika positiv som jag. Man skulle till och med kunna säga att hon sågar den. Vi tycker alltså lika diametralt olika som den här som om Ett alldeles särskilt förhållande, fast där var det jag som halvgäspade och hon som diggade. Intressant!

1 kommentar: